Efter klang- och jubelföreställningen som var den första volymen av det som vi nu kan kalla en serie, Partners in Crime, var det redan dags att följa upp. Bara ett år senare. Det är ett intervall som imponerar lika mycket som tempot för Kiss albumutgivning de första fyra åren.
Om det märks? Kanske lite.
Eller säg så här, stämningen i boken skiljer sig lite från den första. Där den första var en lycklig och varmt nostalgisk återblick på den första förälskelsen är den här mer melankolisk med fler spår av vardagslunk och svalnande intresse. Fler historier från människor som stukats och hamnat lite vid sidan av framgångssagan, avrundat av författarnas svalnande intresse för det samtida Kiss.
Inte samma vibb, men lika läsvärt. Möjligen aningen färre revolutioner i detaljerna den här gången, men visst lärde jag mig saker jag inte redan visste.
Jag valde medvetet att läsa den här boken i lägre tempo. Den första slukade jag i rask takt. Ville helt enkelt låta texten räcka längre. Nu kanske tempot mattas. Duon har mer än en gång antytt att det inte blir någon mer bok. Men jag hoppas ändå att det händer. Jag tror att det finns fler detaljer de båda vill och kommer att få svar på. Sen kanske det inte händer lika snabbt.
