Josef Fares och hatarna

I veckan har två av varandra oberoende personer som jag följer av olika anledningar via det världsomspännande datornätverket internet kommit ut ur garderoben som Josef Fares-haters.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det där. Det känns så oväntat och ogrundat.

Från oväntade håll.

I korta drag går kritiken ut på att Fares alltid gör putslustiga filmer med fryntliga invandrare i huvudrollerna. Gärna nära släktingar.

Och det är ett problem hur?

Att det sen är ganska långt från sanningen om Fares filmproduktion gör det ännu märkligare.

Det enda de här båda bevisar är att de med största sannolikhet inte sett mer än Jalla Jalla och möjligen Kopps. Knappast Zozo och definitivt inte Leo.

Leo, Fares fjärde, kan vara en av de fem obehagligaste svenska filmer jag någonsin sett.

Om karln efter det väljer att följa upp sin Clerks med en Jay & Silent Bob Strikes Back, må det väl vara hänt.

Han skulle behöva spela in ett hundratal lättsamma komedier med gladlynta släktingar i alla roller för att väga upp Leo.

I helgen tänker jag se Zozo på ren trots. Eller använda biobiljetterna jag vann på ICA för att se Farsan på bio.

(Orkar inte länka texterna jag reagerat på just nu. Bloggar från mobilen. Redigerar om eller när jag orkar.)

Men se för allt i världen Leo om ni är sugna på en rejäl spark i mellangärdet. Det är inget mästerverk, men en film som känns på ett jävligt jobbigt sätt.

Gör det.

Se den.

Läst: Blonde Faith

Walter Mosley Blonde Faith
ISBN: 978-0-7538-2345-3
Phoenix Fiction/Orion Books

Trots att jag började läsa nån Pelecanos för ett tag sen så blev det den här jag kopplade av med efter Bitterfittan. Något tryggt och bekant. Mosley fångar mig alltid snabbt, så det tog bara några dagar att läsa ut den (jag får kanske tacka tågresan t-o-r till Vetlanda för det, så lätt att hitta lästid är det inte).

Det här är en habil Easy Rawlins-deckare. Inte den bästa, men inte heller den sämsta. Mosley är för säker på sin sak för att bli tråkig nu. Tyvärr är ändå slutet det som stannar kvar. Ett riktigt fisigt slut dessutom. Fjuttigt och särskilt värdigt Easy Rawlins-arvet. Kort sagt: jag hatar det. Vilket Mosley säkert hade räknat med att åtminstone hälften av hans läsare skulle göra.

Men skit i det. Det är bra slöläsning och som vanligt späckat av snygga tidsmarkörer och lagom oväntade vändningar. Jag gillar och inte bara av gammal vana.

Läste förresten att HBO ska göra film av Little Scarlet. Tyvärr blir det inte med Denzel Washington och Don Cheadle som Easy och Mouse. Mosley (som driver projektet själv den här gången) har rekryterat Mos Def (!) och Jeffrey Wright till huvudrollerna. Personligen hoppas jag att det blir Wright som gör Mouse, för hur Mighty Mos Def ska kunna matcha Don Cheadles fantastiska tolkning förstår jag inte. Trots att imdb hävdar något annat är det alltså inte bestämt än vem som gör vilken roll. HBO gjorde ett fnt jobb med Always Outnumbered, Always Outgunned så mina förväntningar är högt ställda. Premiär 2010.

Andra bloggar om: böcker, litteratur, film, Walter Mosley, Mos Def, Jeffrey Wright, Blonde Faith, Little Scarlet, HBO

Bergman i SVT

För rödvita läsare av den här bloggen borde jag kanske förtydliga att det inte handlar om Jonas utan om Ingmar.

Två av de tre filmerna jag tipsade om visas i SVT1 kommande veckan (den tredje, Det sjunde inseglet, har redan visats).

SVT1, 7 augusti, 14:10 - Sommarnattens leende
SVT1, 9 augusti, 14:30 - Persona

Missa inte!

Andra bloggar om: Ingmar Bergman, Persona, Sommarnattens leende

Hej då Ingmar

Svensk films störste har lämnat in. Ingmar Bergman blev 89 år. Det finns fortfarande så mycket jag inte sett ur hans produktion. Samtidigt så mycket omistligt. När jag läste filmvetenskap i Örebro passerade hans verk trots allt lite obemärkt förbi. Han var fortfarande på något sätt inte självklart stor på samma sätt som säg Hitchcock eller Welles.

För att mina ögon verkligen skulle öppnas krävdes en flytt till Honolulu och USA. Där på andra sidan jorden med Frank Tillman som ciceron hittade jag fram på riktigt (undrar hur det gått för Tillman, han var rosslig redan då). Under Tillmans filmhistoriska exposé med utgångspunkt i filmmediets förändring riktades strålkastaren två gånger mot Sverige. Dels mot Bergman och Persona dels mot Widerberg och Elvira Madigan - två filmer som kom med nya uttryck till filmspråket. Persona med den sönderslitna filmremsan och Elvira Madigan med den frysta bilden. Klart jag blev lite patriotiskt stolt då.

Widerberg gick bort under min andra termin på HPU. Nu lite drygt tio år senare var det Bergmans tur. Trist.

Så. Tre filmer som man åtminstone bör se. Tre sidor av Bergman. I någon sorts tillgänglighetsordning. Kanske.

Sommarnattens leende (1955)
För den fantastiska och vassa dialogen.

Det sjunde inseglet (1957)
Den mest klassiska i katalogen. Se den för att den är varm och humoristisk mitt i allt det svarta.

Persona (1966)
För att den på något sätt visar myten om Bergman som svår från den allra bästa becksvarta sidan. Sven Nykvists foto är så klart strålande.

Twingly-beten:
DN: "Bergman välkomnade döden"
SvD: "Ingmar Bergman död"

Andra bloggar om: Ingmar Bergman, Bergman, Bo Widerberg, Persona, Det sjunde inseglet, Sommarnattens leende, film