Läst: Carl Linnaeus "Kiss - Den osminkade sanningen"

Ännu en i raden av böcker om Kiss? Carl Linnaeus bok är hur som helst en av få svenska böcker i ämnet, en anledning så god som någon att läsa den. Jag gillar också ansatsen att berätta historien om de fyra sminkade ikonerna och deras vänner och ovänner utan att försköna. Att försöka berätta sagan så sanningsenligt som möjligt. I den mån det nu går.

Boken lyckas ganska bra med det. Har du redan läst någon eller några av de ursprungliga medlemmarnas biografier och en eller ett ar böcker om bandet möter du kanske inga större överraskningar. Att de är oense om några mindre detaljer är ingen nyhet. Linnaeus försöker ge svar på vad som egentligen hände genom intervjuer med folk i bandets omgivning (turnésällskap, managers, gamla flickvänner, fruar och producenter). Det ger så klart en mer nyanserad bild än säg Ace Frehleys dimmiga minnen.

Intressantast är de godbitar Linnaeus fått från turnésällskapet under de tidiga åren. De ska ha jobbat på en egen bok som aldrig blev av och från de källorna får han en hel del godis. En del jag inte nödvändigtvis läst om tidigare. Roliga detaljer.

Jag gillar att han ägnar de tidiga sminkade åren ungefär lika mycket utrymme som de osminkade. Lite mindre åt de påsminkade. Tyvärr berättas perioden efter avsminkingen ändå inte riktigt med samma glöd som de inledande åren. Kanske för att han inte kommit åt lika intressant material där. Kanske för att Kiss själva inte var lika engagerade och engagerande då?

Säga vad man vill om de osminkade åren, det var då jag upptäckte bandet och ett par av skivorna har jag lyssnat extremt mycket på.

Parallellt med läsningen lyssnade jag igenom Kiss Box Set på Spotify. Det var gött att få sätta in demolåtarna i sitt historiska sammanhang. Undvek faktiskt att lyssna snabbare än jag läste. Återvände dessutom till MTV Unplugged för första gången på länge och gav till och med Paul Stanleys soloalbum Live To Win en andra chans (det är fortfarande lika uselt, trots att Andreas Carlsson bedyrar att det finns låtar som "låter väldigt mycket som hans soloplatta från 1978"). Återstår att se om jag lyssnar på Asshole för första gången.

Nicke Andersson har förresten skrivit ett förord exklusivt för pocketutgåvan. Bara en sån sak.

Säsongspremiär!

För egen del på Stora Valla, alltså. Har sällan sett så många matcher som i år. Någon vecka har jag sett tre matcher i Superettan. Tackar TV4 Play för överflödet. 

Anywho. Dagens match var i ärlighetens namn så där. Temposvagt och för det mesta händelselöst. Men det fanns ljuspunkter och en och annan vantasvart fläck. 

På plussidan.

1. Den nye där bak, Robertino, höll nollan. 

2. Samuelsson gjorde sitt första mål för säsongen på Stora Valla. 

3. Emil Hedsén fick äntligen näta i A-laget. 

4. Sista kvarten! När dominerade IF matchen från 80:e minuten och framåt? Har det någonsin hänt?

5. Ferhad Ayaz! Han är inte för bra för oss. Han är allt vi behöver. Allt jag önskar av varje spelare i IF. Hatten av. Kunglig idag igen. 

Och så några saker som gör hjärtat vantasvart. 

1. Första halvtimmen i andra. 

2. Robertino gjorde en del... märkliga ingripanden. 

3. Astvald gick sönder. 

4. Samuelsson gick sönder. 

5. Publiksiffran. 1900 personer är löjligt dåligt. 

Men vi vann med 2-0, tog tre poäng och jag var där and that ain't bad. 

Tillbaka till Husqvarna

Låt mig återvända till den ljuva 0-3-segern i Husqvarna en stund. Låt mig framför allt återvända till scenen strax efter 0-2. Peter Samuelsson som intensivt skakar sina knutna nävar i en segergest som är svår att misstolka.

Att han fick sätta ett skott i mål efter att ha bränt två mer eller mindre vidöppna lägen på kort tid var en lättnad. Inte bara för Samuelsson. Det var en stund som gav hopp om en fin höst för Rödvitt och en andra vår för den gamle skyttekungen. Som jag hoppas att han hittar självförtroendet nu.

För övrigt fint att se Astvald göra en bra match. De har inte duggat tätt i år.

Också skönt att se Castro fortsätta leverera. Bäst på plan? Jo jag tror det. Äter därmed villigt upp mitt sura tvivel under inledningen av säsongen. Castro-Tello har mer att ge. Tack för honom Bajen.

Segern ger lite andrum i kampen om att slippa kval. Bara att hoppas att vårat röda vita gäng kan fortsätta att leverera. Det går bra nu, men varje match kräver samma kamp.

Superettan omgång 12, 2014

Det får ju sägas att det känns rätt skönt att vi lämnat det absoluta bottenträsket i och med segern mot Jsödra hemma på Stora Valla.

Och vilken seger sen! 3-0 och ett spel som på många vis påminde om fjolårets. Lugnt, tryggt och hyggligt effektivt.

Visst kändes det lite som om det där generationsskiftet jag skrev om senast påbörjades när Solberg gick av och Jernberg klev in? Jernberg är den spelare jag helst av allt vill se starta på det defensiva mittfältet. Ska jag då välja mellan Klingberg och Solberg är tyvärr valet lika enkelt. Tyvärr eftersom jag verkligen gillar Solberg. Klingan är mitt givna andranamn.

Som vanligt glad över att slippa välja. Lika glad som jag är över att titta på tabellen. Så vi gör väl det?

Vad är väl en fotbollssäsong

Den här jäkla säsongen alltså. Den går ju lite... trögt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men att mycket sitter i huvudena hos spelarna just nu är det väl ingen tvekan om?

Jag var också en av dem som sågade Castro-Tellos möjligheter att ersätta Bertilsson efter de inledande fem-sex omgångarna. Men så påpekade någon att Berra inledde lika svagt ifjol. Och det stämmer ju.

Sen är det så klart lätt att kritisera experimentet med Samuelsson i backlinjen. Just det begriper jag fortfarande inte. Det luktar mest som om PS är omöjlig att peta för Werner. Någonstans måste Peter få plats. Och när Nutt var så uppenbart mycket starkare fick det bli som "räddare" i backlinjen.

Samtidigt förstår jag att Werner satsar allt på ett kort. Om han kan vända Samuelsson på samma sätt som han vände Bertilsson, ja då kan det här fortfarande sluta lyckligt.

Och Castro har onekligen kommit in i rollen som rödvit tia nu. Han har varit topp tre i IF ett par-tre matcher i rad nu. Jag har ätit upp min hatt.

Werner är en man som ger andra chanser till sina tänkta startspelare. På gott och ont.

För jag lider verkligen med Nutt som aldrig riktigt får chansen han förtjänar. Jag lider lite med Hedsén som levererar i U21 match efter match efter match, men som av många helt räknats bort i A-laget. Inte för att vi vet vad han har att ge utan för att det känns så avlägset att han skulle få chansen.

Jag gissar att det är svårare att leva på hoppet en säsong som den här. Lättare när rödvitt lekte bara på skoj. Som ifjol.

Men det här laget har egentligen det som krävs för att spela på övre halvan i Superettan. Det gäller bara att få spelarna att minnas det och tro på det.

Sen tror jag att det kanske är dags för ett tronskifte i vissa lagdelar, men den diskussionen kan vi ta en annan dag.

På lördag är det jakt efter tre poäng igen. Jsödra hemma.