Det var inte så längesen lillasyster Franklin samlades. Jag har fortfarande inte kommit mig för att skaffa samlingen, så när jag hittade hennes tredje skiva för två tjugor tyckte jag att det var dags. Det här är sista låten från A-sidan ett skönt gospelfunknummer som inte finns med på samlingen. Ear Fuzz hade mer om och av Carolyn Franklin härom dagen.
Det var det märkliga omslaget som drog mig till skivan. Bilderna av en hippie-aktig Jimmy Webb tillsammans med The Surpemes (som vid det här tillfället bestod av Lynda Laurence, Mary Wilson och Jean Terrell) på baksidan gjorde den till ett självklart köp. Att det inte låter särskilt likt något annat med Supremes är kanske inte så förvånande. Det här är det mest Supremes-typiska numret och det som fastnade snabbast vid första genomlyssningen. Lyssna särskilt noga på det ostiga saxofonslutet med fint handklapp i bakgrunden.
MP3: "Cheap Lovin'"
Andra bloggar om: Musik, Carolyn Franklin, Supremes
Skivor med kungen av "dynamic party sound" kan man alltid köpa för omslagen. Det här är rent fantastiskt och borde kunna fungera som inspiration för en svensk hiphop-publikation. Låtarna är som vanligt en mix av tidstypiska internationella och tyska hits. Mitt val är som klippt och skuret för Valdors glada trumpetfester. Om du händelsevis planerar att spela in en snap-låt så finns fint samplingsmaterial här i form av "Wenn ein Mensch zu dir hält". Jag faller lättare för Middle of the Road-covern. Sunkit har en fin text om Valdor.
I samma stund som The Time la ner startade Jesse Johnson arbetet med sin solokarriär. Det här är debuten, och min andra JJ-skiva, som åtminstone i stunder visar att han hade mer att ge och att Minneapolis-funken handlade om mer än Prince. Jag väljer första spåret från första sidan för att det är så hysteriskt roligt när han ropar: "Horns!" och en kväst synth svarar. Inte ett blåsinstrument så långt örat kan höra. Jag och Fredrik Norberg försökte starta en Minneapolis-revival ifjol, men jag tror inte att den nådde bortanför vår skrivbordsö. Här är ett andra försök då.
Kanske är det de hysteriska leendena som gjort att cd-utgåvans framsida pryds av baksidan från LP:n. Labelle kommer för alltid att vara mest kända för "Lady Marmelade" från "Nightbirds" som brukar anses vara deras bästa album (och också det första med trion som hamnade i min samling). Om ni någon gång undrat över Nona Hendryx' ständiga återkommande i lördagsunderhållningen från SVT under 80-talet, så kommer hennes claim to fame från Labelle. Hon skrev sex av åtta låtar på det här albumet, till exempel mitt val som är en lång trippig utdragen funksak.
Barry White "Is This Whatcha Wont?" [20th Century Records, 1976]
Billy Preston "Late at Night" [Motown, 1979]
Frida "Ensam" [Polar, 1975]
