För ordningens skull borde jag väl redovisa de två sista böckerna jag läste förra året också?
Återigen. Inget stort bokår. Har mest läst internetz igen.
Anywho.
Två rockbiografier hann jag med i november/december 2012. Båda hade sina poänger, båda hade sina svagheter. Båda kommer, om uttrycket tillåts, från hästens mun.
I fallet The Clash betyder det att historien blir onödigt tillrättalagd. Den handlar om de perioder bandet själva tycker är värda att minnas och inte om något de själva vill glömma. Jag har aldrig nördat in mig på The Clash, så visst fick jag med mig en hel del "nytt". Samtidigt var det svårt att skaka av sig känslan av att det finns mer att berätta.
Kee Marcellos historia i "Rockstjärnan som Gud glömde" lider snarare av en rejäl dos påfrestande självgodhet. Kee framställs som Guds gåva till mänskligheten. Samtidigt hymlar han inte med hur mycket han knarkade under åren i Europe. Kanske finns någon förklaring till det mentala tillståndet där?
Gillade ändå att läsa om Kee. Trots att det emellanåt blev rätt surrealistiskt.
Ska väl passa på att erkänna att jag svor när Norum hoppade av Europe och att jag har en rejäl samling Easy Action i hyllorna. Intressekonflikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar