Läst: Gängkrig 145

Jens Lapidus & Peter Bergting Gängkrig 145
Månpocket
ISBN: 978-91-7001-763-6

Jag har inte läst eller sett Snabba Cash, kommer inte ihåg titeln Aldrig fucka upp utan att googla. När jag plockar med mig Gängkrig 145 är med andra ord inte Jens Lapidus huvudskälet. För mig handlar det i första hand om att det är en ambitiös svensk serieroman och i andra hand om att tecknaren heter Peter Bergting. Presentationen av Bergting på omslagets insida säger mig ingenting. För mig är han för alltid tecknaren bakom många av bilderna till rollspelet Kult.

Det var längesen jag läste serier regelbundet. Suget kom tillbaka när jag laddade ner DC Comics-appen och plöjde igenom några av de korta svart-vita Batman-avsnitten man kunde ladda ner gratis via den (bland annat en utmärkt liten historia av Neil Gaiman tecknad av Simon Bisley). Det funkar alldeles utmärkt att läsa serier på iPhone och när jag väl får mina fingrar på en iPad räknar jag med att återvända till serieläsarnas skara på allvar.

I den svenska seriefloran sticker Gängkrig 145 ut på så många vis att det nästan skulle krävas en liten uppsats för att reda ut allt. Den har inget gemensamt med alla de mer eller mindre självbiografiska serier som dominerar det svenska utbudet.

Gängkrig 145 har mer gemensamt med den svenska deckargenren, oavsett om vi pratar film/tv-serier eller böcker. Jag gissar att den ligger ganska nära Lapidus tidigare verk. Historien handlar i korta drag om ett blodigt gängkrig i Stockholms Söderort och om en den arbetsknarkande polis som försöker hindra våldet att gå överstyr. Det är en blodig, våldsam och många gånger jobbig historia.

Texten är tät och välskriven, den berättas ur flera vinklar och fångar mig snabbt. Karaktärerna känns tillräckligt trovärdiga och mångfacetterade för att det inte ska bli pajigt och visst går det att se den här historien omtolkas till rörliga bilder längre fram.

Jag läser med stor behållning. Det är mer än man kan säga om de flesta svenska deckare jag sett (läst särskilt många har jag däremot inte).

Nu ligger Lapidus Snabba cash i läshögen vid sängen och konkurrerar med Pelecanos Hell to Pay. Det är inte helt självklart vilken jag tar först. Det om något är väl ett gott betyg till Gängkrig 145?

Att den dessutom finns i favoritformatet pocket gjorde mig extra glad. Visst skulle jag uppskatta att se Bergtings fina bilder i större format, men det är ändå något särskilt med pocket.

Andra bloggar om: Jens Lapidus, Peter Bergting