Hur som helst är det en fängslande berättelse med ovanligt berättargrepp. Möjligen är det det som kallades för "omnipresent narrator" när jag läste litteraturvetenskap på engelska? Men det stämmer bara bitvis in på min minnesbild av begreppet.
Historien berättas i ett långt svep av individuella öden och tankar. Det finns ingen egentligen huvudperson utöver det historiska skeendet. Det är de olika händelserna och tankarna inom kollektivet som för berättelsen framåt. Det är ett intressant grepp som visar på det omöjliga i generaliseringar. Om olikheterna som finns i en grupp. Olika motiv, olika skäl. Delat öde?
Vi kom över havet handlar om japanska kvinnor som skeppades till Kalifornien i början 1920-talet och vad som hände med dem när de kom fram, hur de fick barn, hur deras liv blev och hur allt förändrades igen när andra världskriget bröt ut. Jag visste inget om detta innan jag läste den här boken. Lärde mig med andra ord mycket.
Det är lätt att dra paralleller till vår egen tid. Till flyktingar som flyr för sitt liv eller kvinnor som lämnar sitt hemland i hopp om ett bättre liv hos en man någon annanstans.
